Att sakna - 2
Jag ar inte bitter. Jag ar inte trott pa detta livet. Men min kropp saknar det halsosamma livet. Vitt brod med smor och marmelad till frukost ar inte min grej. Jag skulle ge vad som helst for en frodig svenne-frulle. Nastan vad som helst.
Jag har just kommit fram till La Paz. Varje stalle jag varit pa i Bolivia ar olikt det andra. Potosí ar fortfarande en favorit. Jag ar fortfarande faschinerad (ar det ordet?) over att mannen klarar av att arbeta i gruvorna. Den yngsta som arbetar dar just nu ar atta ar gammal. Atta ar. Som Knut. Om ni har nagot intresse, eller ens mojlighet, se filmen "The Devils Miner". Den handlar om en 14-arig faderslos pojke som gar i skolan pa formiddagarna och arbetar i gruvan pa eftermiddagarna. En tuff verklighet.
Jag gjorde det.
Jag gjorde det, jag gjorde det, jag gjorde det!
Kom precis tillbaka fran ett besok i silvergruvorna har i Potosí. Det var nog det tuffaste jag gjort i hela mitt liv. Vi fick bandanas att ha runt nasa och mun pga dammet i gruvorna. Problemet med dessa var att man knappt kunde andas med dem pa... en sida jag aldrig sett hos mig sjalv tidigare (hyperventilations-sidan) kom fram och jag sket helt enkelt i dammet, och bandanan.
Jag har sakert forkortat mitt liv med X antal ar, inandats bade det ena och det andra, men nar man vid +30 ºC ligger inne med iskalla fingrar sa ar det inte sa mycket att snacka om. Lugn i sinne gar fore halsan.
Jag gjorde det! (Om ni kanske missade det...)
Travelling, it gives so much.. but it takes so much more.
Vi borjade i Tupiza i sodra Bolivia, att ta sig fran Villazón (gransen) och dit var en tre timmars skumpig upplevelse. Allt annat an komfortabelt. Dammigt och varmt. Nagot jag nu vant mig vid efter en vecka i oknen. Allt man kan gora i Tupiza ar att rida, och sa gjorde vi. Helt underbart!
Nu ar jag i Uyuni efter en fyradagarstour genom den mest hanforande naturen jag sett nagon gang. Uppe pa hogplataer pa 4000 meters hojd finns det turkosa, roda, vita och grona laguner, bergsformationer som ar av en annan varld, geijsrar, varma kallor, vulkaner, svavelkallor och sist och verkligen inte minst en saltoknen. Natterna har varit svinkalla, mellan -5 till -15 grader.. Att sova med dubbla tights, mjukisbyxor, linne, t-shirt, langarmad t-shirt, collegetroja, ylletroja, halsduk, dubbla vantar och mossa ar allt annat an smidigt.. jag ska kopa en sovsack!
Mina resekompanjoner just nu ar ett irlandskt par och en engelsman. Fyra dagar i en jeep tillsammans har gett en del sjuka historier och skratt. Det ar nastan sa att de har Sahlin-humor. Och da ar det inte illa! Imorgon aker vi vidare till Potosí och efter det formodligen norrut.
Jag har aterigen tagit ett beslut. Denna gangen ar det definitivt, jag stannar i Sydamerika langre an tankt. Lika mycket som Brasilien fangade mig, lika mycket har Bolivia gjort.. men pa ett helt annat satt. Att resa ar grymt. Men det finns baksidor, for att citera irlandaren jag just nu reser med; "Travelling, it gives so much.. but it takes soo much more."
Det ar en liten stor varld vi lever i.
Att beskriva Salta med ord gar inte. Naturen ar helt sjukt vacker, omvaxlande, overvaldigande osv. osv. Att beskriva med bilder ar annu svarare med tanke pa kameran. Men det kommer. Idag har jag varit pa 4-4500 meters hojd. Bara att tanka pa att vandra pa den hojden, typ inka-leden, fick mig i princip att svimma. Trots ivrigt kokabladstuggande kom huvudvark, illamaende, snurrighet som om jag hade rokt, snusat och druckit alldeles for manga drinkar pa samma gang och de mest nykokta spaghettibenen jag varit med om sakta smygande. Just nu har jag 38 graders feber (vilket jag tolkar som reaktion pa gula febern-sprutan, dvs. jag ar inte sjuk pa riktigt) och darfor har jag tagit en ipren och ska snart upp pa takterrassen pa asado. Imorgon ska jag sova hela dagen. Kurera mig kallas det.
Pa mandag aker jag till landet i norr dar de saljer kokain over bardisken och bussarna inte gar att lita pa, namligen Bolivia. Jag har kollat upp nulaget och det ar lugnt dit jag ska. Och ni kan halla er lugna, den typen av sno som hittas i Bolivia ar inget som intresserar mig.
Hasta la proxima
Musica. Musica. Musica.
Har ni nagon gang funderat pa var Roxette och Ace of Base tjanar sina pengar fortfarande? Den tanken har namligen slagit mig nagra ganger. Nu vet jag. Här. Det vill saga i Sydamerika. Jamt och standigt sa hor man allt fran Sleeping in my Car till I saw the sign. Det ar som att resa tillbaka till barndomen och kassettbanden som ligger dar hemma. For ska jag vara arlig sa tror jag faktiskt att jag har kvar dem fortfarande.
(Det satt en aksjuk tonaring bakom mig pa bussen hit. Under 20 timmar spydde hon tva ganger. De tva gangerna hade vi precis fatt mat. Ja visst, det var synd om henne men var hon tvungen att spy just nar man, vralhungrig som man var, fatt mat?Aptiten far ju inte direkt hjalp pa traven om man sager sa...)
Adios querida.
Idag lamnar jag Buenos for Salta i norra Argentina och forhoppningsvis Bolivia. Min vanliga tur forfoljer mig.. aterigen ar laget i Bolivia osakert och det kan vara dumt att aka dit. Jag klarade ju Denguefebern och ar dessutom vaccinerad mot Gula febern sen i mandags (Gratis! Man tjanar pa att skjuta pa saker ibland!) sa lite demonstrationer ska jag nog klara av. Jag har en lyckosten fran mamma med mig, kanske ar det den som skyddar mig.
Det ar med blandade kanslor som jag lamnar Buenos. Pa ett satt kanner jag mig ganska fardig med staden. Men det finns hela tiden nya saker att upptacka och jag har nog inte ens sett halften av allt som intresserar mig. Som Hakan sjunger om Stockholm kanner jag lite for Buenos, det blir aldrig min stad.
Jag har i tva dagar fatt leva lite hemmaliv (las: lyx!) da jag har bott hos Anna & Lisa. Hemlagad frukost, hemlagad middag och stor sang med riktig dunkudde! Min onda rygg ar nastan borta och jag ar redo for den kommande 22-timmars bussresan. Jag kommer med gladje att ta mjolktaget mellan Goteborg och Stockholm i framtiden... i jamforelse med alla dessa bussresor kanns det som ett snabbtag!
Den fjarde juni aker jag hem. Det ar idag om exakt fyra veckor. Kanns skrammande att komma hem till verkligheten, det kan handa att jag flyr den igen i juli for en tagluff i var egen lilla varldsdel Europa. Och formodligen galler inte mitt hogskoleprov att soka pa till KTH. Det kanns ju jattekul. Ingen panik dar inte...
(om jag ska vara arlig sa ska det bli lite mysigt att komma hem ocksa... aven om latsaslivet har ar en ganska trevlig tillvaro...)
