pokito a poko

Att jag stoter pa folk som ar pa resande fot i Sydamerika lite har och dar ar ju inget konstigt. Men nar jag idag var vid salt-oknen (heter det sa pa svenska? salt-flats pa engelska i alla fall.) har i Salta sa ser jag ett ansikte jag kanner igen. Denna nagon ar en italienare som gick pa samma skola som jag i Granada for tva ar sedan. Hur sjukt ar inte det!?

Att beskriva Salta med ord gar inte. Naturen ar helt sjukt vacker, omvaxlande, overvaldigande osv. osv. Att beskriva med bilder ar annu svarare med tanke pa kameran. Men det kommer. Idag har jag varit pa 4-4500 meters hojd. Bara att tanka pa att vandra pa den hojden, typ inka-leden, fick mig i princip att svimma. Trots ivrigt kokabladstuggande kom huvudvark, illamaende, snurrighet som om jag hade rokt, snusat och druckit alldeles for manga drinkar pa samma gang och de mest nykokta spaghettibenen jag varit med om sakta smygande. Just nu har jag 38 graders feber (vilket jag tolkar som reaktion pa gula febern-sprutan, dvs. jag ar inte sjuk pa riktigt) och darfor har jag tagit en ipren och ska snart upp pa takterrassen pa asado. Imorgon ska jag sova hela dagen. Kurera mig kallas det.

Pa mandag aker jag till landet i norr dar de saljer kokain over bardisken och bussarna inte gar att lita pa, namligen Bolivia. Jag har kollat upp nulaget och det ar lugnt dit jag ska. Och ni kan halla er lugna, den typen av sno som hittas i Bolivia ar inget som intresserar mig.

Hasta la proxima