Ny blogg!
Lägenhet!
43 °C och åska
På söndag flyttar Monica och jag in i lägenheten i Palermo, ska bli SÅ skönt.
Ida: Bilder på läggan kommer så snart jag har nyckeln, ish.
Att bo på hostel
Efter en vecka på hostel känner jag att jag kan det här med att dela rum med folk, att vitt bröd med marmelad inte är så kul att äta varje morgon och att jag vill packa upp min väska i ett rum där jag vet att jag kommer vara de närmsta månaderna. Och.. snart får jag göra det! Idag lyckades jag äntligen betala första hyran efter ett antal dagar med krångel. Nu ska jag bara växla in depositen och sen är lägenheten vår! Skönt.
Skynda att älska
Återkomsten
Buenos Aires otra vez
I miss it, I miss it, I miss it.
Don't cry for me Argentina.
Att lamna Sydamerika vacker blandade kanslor. Det ska bli valdigt skont att komma hem. Att slippa leva i ryggsack och faktiskt ha en garderob, slippa gula klader som en gang var vita, duschar som havdas ha varmvatten men i verkligheten inte ens bjuder pa ljummet sadant, madrasser som ar tunnare an liggunderlag och frukostar fyllda av torra vita bullar som kallas brod fint ackompanjerade av en sot rora vid namn marmelad. Hostel-liv helt enkelt.
Men gud vad jag kommer sakna det. Vannerna. Maten (exklusive Bolivia...) Vinet. Enkelheten. Gladjen. Vadret. Spraket. Livsstilen. Helheten...
Att lamna Buenos (igen) ar lika svart som vanligt. Men det regnar och ar gratt ute idag vilket gor det lite lattare. Nagot som ar sakert daremot ar att det inte ar fragan om om jag kommer tillbaka till den här kontinenten, det ar nar.
Súdamerica, por ahora, ¡adios!
Det dar med att planera.
Vad ar grejen med att planera? Det blir ju aldrig som jag tankt anda. For jag tankte att jag skulle stanna tva veckor i Ecuador. Men efter fyra dagar utan solsken akte jag tillbaka till Peru och Máncora. Jag tankte att jag skulle stanna har en vecka. Men jag andrade mig och kopte en biljett tillbaka till Ecuador. Men vi "missade" den bussen och stannade istallet kvar har. Som jag hade tankt fran borjan i och for sig. Nu ska jag stanna har tills jag flyger till Buenos. (Tror jag...) For har skiner solen, vattnet ar varmt och skont och magen har blivit rosa. Livet ar farligt okomplicerat och mail fran VHS gor att verkligheten och hosten har intagit mina tankar, igen. Trottsamt.
Jag har sagt det manga ganger, och jag sager det igen, jag ska sluta planera. Helt och hallet. Eller.. i alla fall sa gott det gar nar man ar hemma. For Sverige ar ett planerings-samhalle. Lite spontanitet skulle inte skada. Men formodligen kommer det ta en manad och sa ar jag tillbaka i alla dessa monster och vanor.
Jag smalter snart bort vid datorn, och stranden kallar. En vecka och tva dagar sen ar jag hemma igen! Det ska bli kul.
Froken Misstanksam moter Lurendrejarna.
Nyvaken, overhettad och trott klev jag av bussen i Tumbes nara den Ecuadorianska gransen. Har skulle jag hitta bussbolaget "Cifa" for att ta mig vidare till Guayaquil. Just nar jag kommit av bussen fragar en man mig "Cifa? Ecuador?" och innan jag hunnit tanka har jag svarat "Si.". Jag fragade om kontoret lag langt borta och han svarade att det var en bit med bilen. Okej tankte jag, och hoppade in med honom och hans kompanjon. Min forsta fraga var "Vad kostar det?" men jag fick aldrig nagot riktigt svar och den forsta varningsklockan ringde i bakhuvudet. Innan jag visste ordet av var vi istallet pavag mot gransen for "det var strejk", och "nagra hollandare blev ranade har haromdagen sa det ar battre att ta mig direkt till gransen och sen ta bussen pa den ecuadorianska sidan". Andra varningsklockan ringde i bakhuvudet och jag insag att jag satt med tva okanda peruaner i en bil som gick i 100-110 knyck. Vad jag skulle gjort var att be dem vanda om och aka tillbaka till Tumbes, men sa langt kom jag aldrig i tankarna.
Till Perus migrationskontor och stampel i passet. Vidare over till Ecuador och har borjade konstigheterna. Vi var tvungna att byta bil, vanta pa en annan snubbe osv. osv. Instinkten sa mig, ta din ryggsack och stick. Men med 20 kg pa ryggen ar jag inte den snabbaste loparen och jag insag ganska snart att den idén inte var nagot att ha. Till en borjan var jag ganska kaxig och ifragasattande (ovantat... ) men aven om jag ar saker pa spraket sa har jag ingenting att komma med i en diskussion mot en 'local'. De hade argument for allt. Mycket kan man saga men de kunde sin sak. Och nar tva man sitter i framsatet, tittar bak och sager "Flicka lilla, du betalar for din sakerhet har, vet du hur mycket ett europeiskt pass ar vart pa svarta marknaden, du betalar for att vi ska skydda ditt liv." da forsvann den mesta kaxigheten och sa aven X antal hundringar... Jag visste fran minut tva vad som pagick. Men att stoppa det var inte mojligt. Hade jag kunnat prata engelska hade min envishet tagit overhand och jag hade kunnat snacka mig ur det. Men pa spanska... inte en chans.
Frustration och ilska ar bara fornamnet pa vad jag kande i den stunden. Jag akte pa den klassiska turist-fallan och min onskan om att ha ett annat utseende gar inte att beskriva. I vanliga fall ar jag den som sager nej till allt pa busstationer. 'Kan sjalv!'. Och i nio fall av tio har jag fatt ata upp detta da jag hittat dit jag ska och samma person som erbjod mig en tjanst pa perrongen star bakom disken pa saljkontoret. (Hellre ata upp stolthet an forlora pengar.) Det var kanske darfor min trotta hjarna valde "Ja." istallet for "Nej.". I vanliga fall ar jag uppmarksam och ifragasattande. I vanliga fall satter jag mig inte i en bil utan att ha gjort upp priset innan eller sett taxametern vid vindrutan. I vanliga fall...
Jag har daremot bestamt mig for att inte tanka pa det. Det finns inget jag kan gora forutom att vara arg och det kommer forstora mina sista veckor, och det ska de fan inte fa... det racker med mina pengar. Ar vid stranden i sodra/centrala Ecuador i en liten stad vid namn Salinas. Jag lyckades aldrig ta mig till Máncora da jag forsov mig i Huacachina och det hela slutade med att jag akte till Lima efter EM-finalen istallet. Det dar med att planera... Det verkar inte vara sa mycket folk har just nu och jag har ingen lust att leva strandliv for mig sjalv. Sa imorgon drar jag mig nog mot Montañita som ligger lite langre upp pa kusten. Fattigare pa pengar men rikare pa upplevelser, det ar val sa jag ska se det?
Hemlighetens avslojande kommer har.
Men. Jag langtar till beachen och Ecuador. Jag ser fram emot att komma tillbaka till Buenos for nagra dagar. Jag vet exakt vad jag ska gora, vart jag ska ata (och vad jag ska shoppa!) Samtidigt som Svea lockar lite sa kryper verklighets-radslan sakta sig pa. Tre och en halv vecka kvar av latsasliv och jag ska ta vara pa varenda sekund av det. Med borjan om en timme da vi ska sandboarda. Tank snowboarding fast med sanddyner istallet for snokladda barg.
Lima var en stor stad. Lima var en konstig stad. Lima var en stad som sakta och sakert tog dod pa mig. Lima var en stad jag sag mer av nattetid an dagtid. Lima var kul men intensivt. Lima var en stad som jag ganska sa snabbt lamnade for Ica/Huacachina och sandbradan. Eftersom jag inte kan halla de planer jag gor sa har jag inte lyckats ta mig till stranden annu. Och jag akte soderut istallet for norrut. Men imorgon vantar en 24 timmars bussresa upp till Máncora i norra Peru, med strander, surfing och kanske en och annan kokosnot.
Den forlorade staden.
Aterigen ska jag forsoka beskriva nagot som ar obeskrivligt. Namligen Machu Picchu.
Att ga inkaleden ar i princip omojligt om man ar en person som inte kan planera. Sa det blev ingen inkaled for mig da man maste boka den ca fyra manader i forvag. Istallet gjorde vi en sa kallad 'jungle-trek', vilket innebar en dag med mountainbiking, tva dagars vandring pa andra inkaleder an den klassiska och sista dagen pa Machu Picchu. Otranad som jag ar holl jag anda javligt bra tempo och hangde pa det israeliska militartempot. (Vilket innebar att jag var en av de framsta fyra personerna av tolv.) Ganska stolt over mig sjalv om jag ska vara arlig. Traffade aven forsta svensken pa sju veckor, ratt skont att prata 'the native language' ett tag.
Machu Picchu var sjalvklart hojdpunkten. Runtomkring staden finns flera berg man kan bestiga, dels ett som alla turister ger sig pa, dels ett annat (lite hogre, ca 3100 moh) som bara idioter forsoker sig pa. Daribland jag. Jag forbannade mig sjalv ett antal ganger pa vagen upp, men val uppe insag jag att det var vart varenda steg, svettdroppe och andetag. Panoramautsikten var... var... den var. Vi var tre personer som hade toppen for oss sjalva i tva timmar, istallet for 'turistberget' som 200 personer bestiger at gangen. Men allt har sitt pris, fyra dagars 100-procentig aktivitet ger trotta ben och pa vagen ner var mjolksyran och spagettibenen ett faktum. Med tio minuter kvar kastade min ankel in handduken och jag landade pa marken med en stukning. Det ar val sa man ska avsluta en inkaled och bergsbestigningar gissar jag.
Midsommar och sommarsolstand hemma ger den totala motsatsen har, namligen vintersolstand. Och peruanerna ar inte sena pa att fira detta. En annorlunda midsommar med utsikt over hela Cuzco, fest utomhus och hemkomst nar det var ljust (man maste ju gora allt for att fa lite svensk sommar-kansla).. som det ska vara helt enkelt. Skillnaden var bara att jag bar mossa och vantar for att inte frysa ihjal. Vintersolstand som sagt.
Nasta stopp ar Lima och senare strand, strand, strand i norra Peru och sodra Ecuador. Anderna ar magnifika men min kropp skriker efter lite varme, sol och bad. Och forhoppningsvis en och annan val vid den ecuadorianska kusten...
Ett extremernas och kontrasternas land.
Haromdagen mountainbikeade jag 64 km langst varldens farligaste vag. Den slukar mest manniskoliv per ar i hela varlden. Slingrar sig langs berg med stup som enda granne, ditt enda mote om du slinter ar doden. Det kan lata som en galenskap, men det var sjukt haftigt. Naturen ar obeskrivlig. Hojdskillnaderna galna och hastigheterna likasa. Genom vattenfall, floder, damm och grusvagar. Hela gruppen kom "hem" intakta, forutom ett gang skrapsar pa mitt ben. Ingen "deathroad" utan blod.
Jag har aven tagit mig en titt pa San Pedro-fangelset. Intressant. Jag har ocksa "checkat in" som en akta Bolivia-turist. Har legat dackad i turistmage/kraksjuka de senaste tva dagarna. Det var inte hojdpunkten pa min resa direkt. Idag aker vi till Copacabana vid Titicaca-sjon. Jag ar fardig med La Paz och langtar bara harifran. Trafiken, avgaserna, det standiga ljudet... det tar pa krafterna. Det varsta ar att man blir andfadd av ingenting, tva trappsteg i en trappa och andfaddheten ar maximal. Det ska bli skont att komma till Peru...
Att sakna - 2
Jag ar inte bitter. Jag ar inte trott pa detta livet. Men min kropp saknar det halsosamma livet. Vitt brod med smor och marmelad till frukost ar inte min grej. Jag skulle ge vad som helst for en frodig svenne-frulle. Nastan vad som helst.
Jag har just kommit fram till La Paz. Varje stalle jag varit pa i Bolivia ar olikt det andra. Potosí ar fortfarande en favorit. Jag ar fortfarande faschinerad (ar det ordet?) over att mannen klarar av att arbeta i gruvorna. Den yngsta som arbetar dar just nu ar atta ar gammal. Atta ar. Som Knut. Om ni har nagot intresse, eller ens mojlighet, se filmen "The Devils Miner". Den handlar om en 14-arig faderslos pojke som gar i skolan pa formiddagarna och arbetar i gruvan pa eftermiddagarna. En tuff verklighet.
Jag gjorde det.
Jag gjorde det, jag gjorde det, jag gjorde det!
Kom precis tillbaka fran ett besok i silvergruvorna har i Potosí. Det var nog det tuffaste jag gjort i hela mitt liv. Vi fick bandanas att ha runt nasa och mun pga dammet i gruvorna. Problemet med dessa var att man knappt kunde andas med dem pa... en sida jag aldrig sett hos mig sjalv tidigare (hyperventilations-sidan) kom fram och jag sket helt enkelt i dammet, och bandanan.
Jag har sakert forkortat mitt liv med X antal ar, inandats bade det ena och det andra, men nar man vid +30 ºC ligger inne med iskalla fingrar sa ar det inte sa mycket att snacka om. Lugn i sinne gar fore halsan.
Jag gjorde det! (Om ni kanske missade det...)
Travelling, it gives so much.. but it takes so much more.
Vi borjade i Tupiza i sodra Bolivia, att ta sig fran Villazón (gransen) och dit var en tre timmars skumpig upplevelse. Allt annat an komfortabelt. Dammigt och varmt. Nagot jag nu vant mig vid efter en vecka i oknen. Allt man kan gora i Tupiza ar att rida, och sa gjorde vi. Helt underbart!
Nu ar jag i Uyuni efter en fyradagarstour genom den mest hanforande naturen jag sett nagon gang. Uppe pa hogplataer pa 4000 meters hojd finns det turkosa, roda, vita och grona laguner, bergsformationer som ar av en annan varld, geijsrar, varma kallor, vulkaner, svavelkallor och sist och verkligen inte minst en saltoknen. Natterna har varit svinkalla, mellan -5 till -15 grader.. Att sova med dubbla tights, mjukisbyxor, linne, t-shirt, langarmad t-shirt, collegetroja, ylletroja, halsduk, dubbla vantar och mossa ar allt annat an smidigt.. jag ska kopa en sovsack!
Mina resekompanjoner just nu ar ett irlandskt par och en engelsman. Fyra dagar i en jeep tillsammans har gett en del sjuka historier och skratt. Det ar nastan sa att de har Sahlin-humor. Och da ar det inte illa! Imorgon aker vi vidare till Potosí och efter det formodligen norrut.
Jag har aterigen tagit ett beslut. Denna gangen ar det definitivt, jag stannar i Sydamerika langre an tankt. Lika mycket som Brasilien fangade mig, lika mycket har Bolivia gjort.. men pa ett helt annat satt. Att resa ar grymt. Men det finns baksidor, for att citera irlandaren jag just nu reser med; "Travelling, it gives so much.. but it takes soo much more."
Det ar en liten stor varld vi lever i.
Att beskriva Salta med ord gar inte. Naturen ar helt sjukt vacker, omvaxlande, overvaldigande osv. osv. Att beskriva med bilder ar annu svarare med tanke pa kameran. Men det kommer. Idag har jag varit pa 4-4500 meters hojd. Bara att tanka pa att vandra pa den hojden, typ inka-leden, fick mig i princip att svimma. Trots ivrigt kokabladstuggande kom huvudvark, illamaende, snurrighet som om jag hade rokt, snusat och druckit alldeles for manga drinkar pa samma gang och de mest nykokta spaghettibenen jag varit med om sakta smygande. Just nu har jag 38 graders feber (vilket jag tolkar som reaktion pa gula febern-sprutan, dvs. jag ar inte sjuk pa riktigt) och darfor har jag tagit en ipren och ska snart upp pa takterrassen pa asado. Imorgon ska jag sova hela dagen. Kurera mig kallas det.
Pa mandag aker jag till landet i norr dar de saljer kokain over bardisken och bussarna inte gar att lita pa, namligen Bolivia. Jag har kollat upp nulaget och det ar lugnt dit jag ska. Och ni kan halla er lugna, den typen av sno som hittas i Bolivia ar inget som intresserar mig.
Hasta la proxima
Musica. Musica. Musica.
Har ni nagon gang funderat pa var Roxette och Ace of Base tjanar sina pengar fortfarande? Den tanken har namligen slagit mig nagra ganger. Nu vet jag. Här. Det vill saga i Sydamerika. Jamt och standigt sa hor man allt fran Sleeping in my Car till I saw the sign. Det ar som att resa tillbaka till barndomen och kassettbanden som ligger dar hemma. For ska jag vara arlig sa tror jag faktiskt att jag har kvar dem fortfarande.
(Det satt en aksjuk tonaring bakom mig pa bussen hit. Under 20 timmar spydde hon tva ganger. De tva gangerna hade vi precis fatt mat. Ja visst, det var synd om henne men var hon tvungen att spy just nar man, vralhungrig som man var, fatt mat?Aptiten far ju inte direkt hjalp pa traven om man sager sa...)
Adios querida.
Idag lamnar jag Buenos for Salta i norra Argentina och forhoppningsvis Bolivia. Min vanliga tur forfoljer mig.. aterigen ar laget i Bolivia osakert och det kan vara dumt att aka dit. Jag klarade ju Denguefebern och ar dessutom vaccinerad mot Gula febern sen i mandags (Gratis! Man tjanar pa att skjuta pa saker ibland!) sa lite demonstrationer ska jag nog klara av. Jag har en lyckosten fran mamma med mig, kanske ar det den som skyddar mig.
Det ar med blandade kanslor som jag lamnar Buenos. Pa ett satt kanner jag mig ganska fardig med staden. Men det finns hela tiden nya saker att upptacka och jag har nog inte ens sett halften av allt som intresserar mig. Som Hakan sjunger om Stockholm kanner jag lite for Buenos, det blir aldrig min stad.
Jag har i tva dagar fatt leva lite hemmaliv (las: lyx!) da jag har bott hos Anna & Lisa. Hemlagad frukost, hemlagad middag och stor sang med riktig dunkudde! Min onda rygg ar nastan borta och jag ar redo for den kommande 22-timmars bussresan. Jag kommer med gladje att ta mjolktaget mellan Goteborg och Stockholm i framtiden... i jamforelse med alla dessa bussresor kanns det som ett snabbtag!
Den fjarde juni aker jag hem. Det ar idag om exakt fyra veckor. Kanns skrammande att komma hem till verkligheten, det kan handa att jag flyr den igen i juli for en tagluff i var egen lilla varldsdel Europa. Och formodligen galler inte mitt hogskoleprov att soka pa till KTH. Det kanns ju jattekul. Ingen panik dar inte...
(om jag ska vara arlig sa ska det bli lite mysigt att komma hem ocksa... aven om latsaslivet har ar en ganska trevlig tillvaro...)
