Hemlighetens avslojande kommer har.
Men. Jag langtar till beachen och Ecuador. Jag ser fram emot att komma tillbaka till Buenos for nagra dagar. Jag vet exakt vad jag ska gora, vart jag ska ata (och vad jag ska shoppa!) Samtidigt som Svea lockar lite sa kryper verklighets-radslan sakta sig pa. Tre och en halv vecka kvar av latsasliv och jag ska ta vara pa varenda sekund av det. Med borjan om en timme da vi ska sandboarda. Tank snowboarding fast med sanddyner istallet for snokladda barg.
Lima var en stor stad. Lima var en konstig stad. Lima var en stad som sakta och sakert tog dod pa mig. Lima var en stad jag sag mer av nattetid an dagtid. Lima var kul men intensivt. Lima var en stad som jag ganska sa snabbt lamnade for Ica/Huacachina och sandbradan. Eftersom jag inte kan halla de planer jag gor sa har jag inte lyckats ta mig till stranden annu. Och jag akte soderut istallet for norrut. Men imorgon vantar en 24 timmars bussresa upp till Máncora i norra Peru, med strander, surfing och kanske en och annan kokosnot.
Den forlorade staden.
Aterigen ska jag forsoka beskriva nagot som ar obeskrivligt. Namligen Machu Picchu.
Att ga inkaleden ar i princip omojligt om man ar en person som inte kan planera. Sa det blev ingen inkaled for mig da man maste boka den ca fyra manader i forvag. Istallet gjorde vi en sa kallad 'jungle-trek', vilket innebar en dag med mountainbiking, tva dagars vandring pa andra inkaleder an den klassiska och sista dagen pa Machu Picchu. Otranad som jag ar holl jag anda javligt bra tempo och hangde pa det israeliska militartempot. (Vilket innebar att jag var en av de framsta fyra personerna av tolv.) Ganska stolt over mig sjalv om jag ska vara arlig. Traffade aven forsta svensken pa sju veckor, ratt skont att prata 'the native language' ett tag.
Machu Picchu var sjalvklart hojdpunkten. Runtomkring staden finns flera berg man kan bestiga, dels ett som alla turister ger sig pa, dels ett annat (lite hogre, ca 3100 moh) som bara idioter forsoker sig pa. Daribland jag. Jag forbannade mig sjalv ett antal ganger pa vagen upp, men val uppe insag jag att det var vart varenda steg, svettdroppe och andetag. Panoramautsikten var... var... den var. Vi var tre personer som hade toppen for oss sjalva i tva timmar, istallet for 'turistberget' som 200 personer bestiger at gangen. Men allt har sitt pris, fyra dagars 100-procentig aktivitet ger trotta ben och pa vagen ner var mjolksyran och spagettibenen ett faktum. Med tio minuter kvar kastade min ankel in handduken och jag landade pa marken med en stukning. Det ar val sa man ska avsluta en inkaled och bergsbestigningar gissar jag.
Midsommar och sommarsolstand hemma ger den totala motsatsen har, namligen vintersolstand. Och peruanerna ar inte sena pa att fira detta. En annorlunda midsommar med utsikt over hela Cuzco, fest utomhus och hemkomst nar det var ljust (man maste ju gora allt for att fa lite svensk sommar-kansla).. som det ska vara helt enkelt. Skillnaden var bara att jag bar mossa och vantar for att inte frysa ihjal. Vintersolstand som sagt.
Nasta stopp ar Lima och senare strand, strand, strand i norra Peru och sodra Ecuador. Anderna ar magnifika men min kropp skriker efter lite varme, sol och bad. Och forhoppningsvis en och annan val vid den ecuadorianska kusten...
Ett extremernas och kontrasternas land.
Haromdagen mountainbikeade jag 64 km langst varldens farligaste vag. Den slukar mest manniskoliv per ar i hela varlden. Slingrar sig langs berg med stup som enda granne, ditt enda mote om du slinter ar doden. Det kan lata som en galenskap, men det var sjukt haftigt. Naturen ar obeskrivlig. Hojdskillnaderna galna och hastigheterna likasa. Genom vattenfall, floder, damm och grusvagar. Hela gruppen kom "hem" intakta, forutom ett gang skrapsar pa mitt ben. Ingen "deathroad" utan blod.
Jag har aven tagit mig en titt pa San Pedro-fangelset. Intressant. Jag har ocksa "checkat in" som en akta Bolivia-turist. Har legat dackad i turistmage/kraksjuka de senaste tva dagarna. Det var inte hojdpunkten pa min resa direkt. Idag aker vi till Copacabana vid Titicaca-sjon. Jag ar fardig med La Paz och langtar bara harifran. Trafiken, avgaserna, det standiga ljudet... det tar pa krafterna. Det varsta ar att man blir andfadd av ingenting, tva trappsteg i en trappa och andfaddheten ar maximal. Det ska bli skont att komma till Peru...
Nar verkligheten kommer ikapp.
Igar var jag hemma i tankarna. Hela dagen. Det ar laskigt att tanka pa er for det gor allt sa mycket verkligare. Att jag ar sa langt bort.
La Paz ar rorigt, totalt kaos med ett konstant ljud av roster, trafik, manniskor.. det ar en harlig kansla. Men kulturkrocken kommer ibland ikapp en och det som lockar allra mest just nu ar en dag pa en klippa pa vastkusten. Hemma.
