Att komma hem.
Don't cry for me Argentina.
Att lamna Sydamerika vacker blandade kanslor. Det ska bli valdigt skont att komma hem. Att slippa leva i ryggsack och faktiskt ha en garderob, slippa gula klader som en gang var vita, duschar som havdas ha varmvatten men i verkligheten inte ens bjuder pa ljummet sadant, madrasser som ar tunnare an liggunderlag och frukostar fyllda av torra vita bullar som kallas brod fint ackompanjerade av en sot rora vid namn marmelad. Hostel-liv helt enkelt.
Men gud vad jag kommer sakna det. Vannerna. Maten (exklusive Bolivia...) Vinet. Enkelheten. Gladjen. Vadret. Spraket. Livsstilen. Helheten...
Att lamna Buenos (igen) ar lika svart som vanligt. Men det regnar och ar gratt ute idag vilket gor det lite lattare. Nagot som ar sakert daremot ar att det inte ar fragan om om jag kommer tillbaka till den här kontinenten, det ar nar.
Súdamerica, por ahora, ¡adios!
Det dar med att planera.
Vad ar grejen med att planera? Det blir ju aldrig som jag tankt anda. For jag tankte att jag skulle stanna tva veckor i Ecuador. Men efter fyra dagar utan solsken akte jag tillbaka till Peru och Máncora. Jag tankte att jag skulle stanna har en vecka. Men jag andrade mig och kopte en biljett tillbaka till Ecuador. Men vi "missade" den bussen och stannade istallet kvar har. Som jag hade tankt fran borjan i och for sig. Nu ska jag stanna har tills jag flyger till Buenos. (Tror jag...) For har skiner solen, vattnet ar varmt och skont och magen har blivit rosa. Livet ar farligt okomplicerat och mail fran VHS gor att verkligheten och hosten har intagit mina tankar, igen. Trottsamt.
Jag har sagt det manga ganger, och jag sager det igen, jag ska sluta planera. Helt och hallet. Eller.. i alla fall sa gott det gar nar man ar hemma. For Sverige ar ett planerings-samhalle. Lite spontanitet skulle inte skada. Men formodligen kommer det ta en manad och sa ar jag tillbaka i alla dessa monster och vanor.
Jag smalter snart bort vid datorn, och stranden kallar. En vecka och tva dagar sen ar jag hemma igen! Det ska bli kul.
Froken Misstanksam moter Lurendrejarna.
Nyvaken, overhettad och trott klev jag av bussen i Tumbes nara den Ecuadorianska gransen. Har skulle jag hitta bussbolaget "Cifa" for att ta mig vidare till Guayaquil. Just nar jag kommit av bussen fragar en man mig "Cifa? Ecuador?" och innan jag hunnit tanka har jag svarat "Si.". Jag fragade om kontoret lag langt borta och han svarade att det var en bit med bilen. Okej tankte jag, och hoppade in med honom och hans kompanjon. Min forsta fraga var "Vad kostar det?" men jag fick aldrig nagot riktigt svar och den forsta varningsklockan ringde i bakhuvudet. Innan jag visste ordet av var vi istallet pavag mot gransen for "det var strejk", och "nagra hollandare blev ranade har haromdagen sa det ar battre att ta mig direkt till gransen och sen ta bussen pa den ecuadorianska sidan". Andra varningsklockan ringde i bakhuvudet och jag insag att jag satt med tva okanda peruaner i en bil som gick i 100-110 knyck. Vad jag skulle gjort var att be dem vanda om och aka tillbaka till Tumbes, men sa langt kom jag aldrig i tankarna.
Till Perus migrationskontor och stampel i passet. Vidare over till Ecuador och har borjade konstigheterna. Vi var tvungna att byta bil, vanta pa en annan snubbe osv. osv. Instinkten sa mig, ta din ryggsack och stick. Men med 20 kg pa ryggen ar jag inte den snabbaste loparen och jag insag ganska snart att den idén inte var nagot att ha. Till en borjan var jag ganska kaxig och ifragasattande (ovantat... ) men aven om jag ar saker pa spraket sa har jag ingenting att komma med i en diskussion mot en 'local'. De hade argument for allt. Mycket kan man saga men de kunde sin sak. Och nar tva man sitter i framsatet, tittar bak och sager "Flicka lilla, du betalar for din sakerhet har, vet du hur mycket ett europeiskt pass ar vart pa svarta marknaden, du betalar for att vi ska skydda ditt liv." da forsvann den mesta kaxigheten och sa aven X antal hundringar... Jag visste fran minut tva vad som pagick. Men att stoppa det var inte mojligt. Hade jag kunnat prata engelska hade min envishet tagit overhand och jag hade kunnat snacka mig ur det. Men pa spanska... inte en chans.
Frustration och ilska ar bara fornamnet pa vad jag kande i den stunden. Jag akte pa den klassiska turist-fallan och min onskan om att ha ett annat utseende gar inte att beskriva. I vanliga fall ar jag den som sager nej till allt pa busstationer. 'Kan sjalv!'. Och i nio fall av tio har jag fatt ata upp detta da jag hittat dit jag ska och samma person som erbjod mig en tjanst pa perrongen star bakom disken pa saljkontoret. (Hellre ata upp stolthet an forlora pengar.) Det var kanske darfor min trotta hjarna valde "Ja." istallet for "Nej.". I vanliga fall ar jag uppmarksam och ifragasattande. I vanliga fall satter jag mig inte i en bil utan att ha gjort upp priset innan eller sett taxametern vid vindrutan. I vanliga fall...
Jag har daremot bestamt mig for att inte tanka pa det. Det finns inget jag kan gora forutom att vara arg och det kommer forstora mina sista veckor, och det ska de fan inte fa... det racker med mina pengar. Ar vid stranden i sodra/centrala Ecuador i en liten stad vid namn Salinas. Jag lyckades aldrig ta mig till Máncora da jag forsov mig i Huacachina och det hela slutade med att jag akte till Lima efter EM-finalen istallet. Det dar med att planera... Det verkar inte vara sa mycket folk har just nu och jag har ingen lust att leva strandliv for mig sjalv. Sa imorgon drar jag mig nog mot Montañita som ligger lite langre upp pa kusten. Fattigare pa pengar men rikare pa upplevelser, det ar val sa jag ska se det?
