Dagens samhälle. Jagsägerdådet.
Idag letade jag parkering i 40 minuter. Det kändes som en evighet.
Någon gång sådär halvvägs (när jag hade tröttnat på det hela för länge sen) såg jag en kvinna gå mot ett gäng bilar. Hon såg ut precis sådär som man gör när man är påväg att hämta sin bil, målmedveten på någon sätt, så jag vevade ner rutan och frågade "Ska du åka..?" hon tittade så frågande på mig att jag la till ".. med någon bil alltså?". Svaret var ilsket och löd "Nej, jag går gärna tack!!".
Kan hända att hon var lomhörd. Men att hon trodde att jag försökte lura in henne i min bil, jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Dagens samhälle...
Om två dagar står jag på mina skidor efter nästan två års uppehåll. Kan nog inte beskriva hur sjukt kul det ska bli. Det är det sista på mitt månadslånga jullov. Jag vet att det inte är synd om mig, men det är ganska skönt att vara ledig!
På besök.
Jag ser min gamla bamba-tant på gatan och tänker, vad skönt att hon är kvar. (Som att hon jobbar kvar på min gamla skola bara för att jag ser henne på Avenyn..)
Sen springer jag på en och annan gammal arbetskamrat, och skolkamrat (som visserligen bara är hemma över jul) och känner att Göteborg ändå är ganska najs.
Sen kommer budkillen cyklandes någonstans i närheten av Kopparmärra. Han som jobbat på samma budfirma sen jag hade mitt första jobb, typ fyra år sedan. Trots att stan förändras mellan varje gång man är hemma så är allt ändå precis som vanligt.
Efter noga övervägande har jag kommit fram till att det är mysigt och precis så jag vill ha det. Men sen är det ju bara en gång om året det är såhär. En dag per år som man går ut och vet att man kommer träffa åtminstone tio personer man känner.
Stockholm är trevligt. Kul. Och just nu rätt. Men Göteborg kommer alltid att vara Göteborg.
Bättre fly än illa fäkta?
Jag bestämde mig för att inte sakna. Men gud vad jag saknar. Jag bestämde mig för att inte bli rädd. Men herre gud vad jag är rädd. Nej, rädd är fel ord. Jag är nervös. Hur kan man vara alldeles ensam ute i världen i nästan fem månader och nästan aldrig vara nervös? Det var nya ställen varje vecka och den dominerande känslan inom mig var nyfikenhet. Men nu, här hemma i hemlandet, påväg till en stad jag faktiskt känner till, med människor omkring mig som jag känner, och har känt länge, är jag mer nervös än någonsin. Återigen är jag osäker på saker och ting och allt jag vill är att fly. Bättre fly än illa fäkta. Stämmer det i alla lägen? För nu är det fäkta som gäller, fly finns inte på kartan, och jag hoppas verkligen att det är rätt. Om allt skiter sig vet jag i alla fall vart jag ska fly...
Alla borde läsa boken El Choco skriven av Markus Lutteman. Den handlar om Jonas Andersson, en svensk kille som hamnar i San Pedro fängelset i Bolivias huvudstad La Paz. Att ha varit där, innanför murarna, i en cell med sex intagna, gjorde inte läsupplevelsen sämre. Men oavsett om man varit där eller inte är den läsvärd. Do it!
Alla borde läsa boken El Choco skriven av Markus Lutteman. Den handlar om Jonas Andersson, en svensk kille som hamnar i San Pedro fängelset i Bolivias huvudstad La Paz. Att ha varit där, innanför murarna, i en cell med sex intagna, gjorde inte läsupplevelsen sämre. Men oavsett om man varit där eller inte är den läsvärd. Do it!
Att komma hem.
Att komma hem, landa, träffa alla, stilla saknadskänslorna och samtidigt upptäcka att det nu finns annat och andra jag saknar. Sydamerika känns som en dröm och tiden har stått stilla här hemma. Nästan. Mycket har förändrats och kommer aldrig bli det samma. Förändringarnas charm, eller kanske förbannelse. Berättelsen om mina senaste fem månader går på repeat och jag kan rabbla historien i sömnen. Allvaret trillade över mig sekunden jag satte foten utanför gaten på Landvetter. Stockholm kryper närmare, jag har inget boende och mattekunskaperna ligger tryggt nerbäddade längst bak i huvudet. Jag fortsätter att drömma om Sydamerika istället, tittar på kartan och tänker att jag faktiskt var där.
Lördag.
Nefs dansgolv, det är lördag och klockan är typ tre, Hugo knackar på min axel och säger "Pott, kolla.. jag gick hemifrån med två olika skor på mig idag. En kille på toan märkte det!"
Jagsägerdådet!
Om nio dagar åker jag till Buenos Aires.
Jagsägerdådet!
Om nio dagar åker jag till Buenos Aires.
Blogg blogg, blogg blogg blogg. Blogg.
Då hade man en blogg.
Vad skriver man här?
Att jag om exakt fyra veckor snart sitter på Arlanda?
Att jag idag ska vaccinera mig och dricka äckliga drycker för att slippa få kolera och andra oönskade sjukdomar?
Hypokondripaniken (som vissa anser att jag har) har inte spridit sig ännu, trots att sjuksystern rabblade upp både en och två åkommor jag INTE vill ha. Detta bevisar bara det jag länge försökt få er att förstå - jag är inte hypokondrisk.
Nu ska nog Agnes få ett samtal från en nybliven och förvirrad bloggare. (Kan man kalla sig det redan i första inlägget? Är man en bloggare bara för att man har en blogg?)
