N0llan.
Det är jag det. "Godmorgon N0llan." "Hur e're N0llan?" "På med skärmen N0llan." För vi har vinröda skärmkepsar på oss. På min står det Pott P1, för det är jag och min klass. Att kepsen är röd betyder också att man inte får ha rött på sig, för då åker man på det. Vad som händer vet jag inte, men jag vill nog inte veta för jag har blivit varnad... Och ställer man en fråga till de s.k. "phösarna" får man i princip alltid svaret "N0llan blir varse." JAG ÄR SÅ JÄVLA TRÖTT PÅ DET SVARET!!! Och det har gått tre dagar...
Men allt verkar bra. Matten kändes väl igen på första föreläsningen men kändes också mest som grekiska. Men idag har jag gjort mina första tal och det är nog som att cykla. Någonstans i bakhuvudet så ringer det en klocka.
Ibland stöter jag på Nina med hennes gula hundmatsskål runt halsen, lika het som skärmkepsen, om inte hetare..! Imorgon är min första sittning och sångerna har phösarna sett till att vi kan. Jag har dem konstant på huvudet och känner mig lätt hjärntvättad. Lite sektliknande är det allt... Nu är det snart sovdags. Det där med att börja pendla och plugga samtidigt tar på krafterna hos en inbiten stadsråtta som brukade gå till jobbet när föreläsningen hållt på en halvtimme. But I like it!
Men allt verkar bra. Matten kändes väl igen på första föreläsningen men kändes också mest som grekiska. Men idag har jag gjort mina första tal och det är nog som att cykla. Någonstans i bakhuvudet så ringer det en klocka.
Ibland stöter jag på Nina med hennes gula hundmatsskål runt halsen, lika het som skärmkepsen, om inte hetare..! Imorgon är min första sittning och sångerna har phösarna sett till att vi kan. Jag har dem konstant på huvudet och känner mig lätt hjärntvättad. Lite sektliknande är det allt... Nu är det snart sovdags. Det där med att börja pendla och plugga samtidigt tar på krafterna hos en inbiten stadsråtta som brukade gå till jobbet när föreläsningen hållt på en halvtimme. But I like it!
Estocolmo.
Nu är jag här.
Ska snart påbörja pendlingen men det känns ändå som att jag är på besök och inte som att jag faktiskt flyttat hit. Samma hus. Samma morbror och moster. Samma säng. Samma kompisar. För jag ska snart träffa Nina för att förebereda skolstarten på riktigt, pennor och block ska inhandlas. Samma kanske är lite tråkigt, förändring var det ju som skulle ske nu.. men i ärlighetens namn är det rätt skönt. Hejdå Göteborg, hej Stockholm!
Ska snart påbörja pendlingen men det känns ändå som att jag är på besök och inte som att jag faktiskt flyttat hit. Samma hus. Samma morbror och moster. Samma säng. Samma kompisar. För jag ska snart träffa Nina för att förebereda skolstarten på riktigt, pennor och block ska inhandlas. Samma kanske är lite tråkigt, förändring var det ju som skulle ske nu.. men i ärlighetens namn är det rätt skönt. Hejdå Göteborg, hej Stockholm!
Bättre fly än illa fäkta?
Jag bestämde mig för att inte sakna. Men gud vad jag saknar. Jag bestämde mig för att inte bli rädd. Men herre gud vad jag är rädd. Nej, rädd är fel ord. Jag är nervös. Hur kan man vara alldeles ensam ute i världen i nästan fem månader och nästan aldrig vara nervös? Det var nya ställen varje vecka och den dominerande känslan inom mig var nyfikenhet. Men nu, här hemma i hemlandet, påväg till en stad jag faktiskt känner till, med människor omkring mig som jag känner, och har känt länge, är jag mer nervös än någonsin. Återigen är jag osäker på saker och ting och allt jag vill är att fly. Bättre fly än illa fäkta. Stämmer det i alla lägen? För nu är det fäkta som gäller, fly finns inte på kartan, och jag hoppas verkligen att det är rätt. Om allt skiter sig vet jag i alla fall vart jag ska fly...
Alla borde läsa boken El Choco skriven av Markus Lutteman. Den handlar om Jonas Andersson, en svensk kille som hamnar i San Pedro fängelset i Bolivias huvudstad La Paz. Att ha varit där, innanför murarna, i en cell med sex intagna, gjorde inte läsupplevelsen sämre. Men oavsett om man varit där eller inte är den läsvärd. Do it!
Alla borde läsa boken El Choco skriven av Markus Lutteman. Den handlar om Jonas Andersson, en svensk kille som hamnar i San Pedro fängelset i Bolivias huvudstad La Paz. Att ha varit där, innanför murarna, i en cell med sex intagna, gjorde inte läsupplevelsen sämre. Men oavsett om man varit där eller inte är den läsvärd. Do it!
