pokito a poko

Jag bestämde mig för att inte sakna. Men gud vad jag saknar. Jag bestämde mig för att inte bli rädd. Men herre gud vad jag är rädd. Nej, rädd är fel ord. Jag är nervös. Hur kan man vara alldeles ensam ute i världen i nästan fem månader och nästan aldrig vara nervös? Det var nya ställen varje vecka och den dominerande känslan inom mig var nyfikenhet. Men nu, här hemma i hemlandet, påväg till en stad jag faktiskt känner till, med människor omkring mig som jag känner, och har känt länge, är jag mer nervös än någonsin. Återigen är jag osäker på saker och ting och allt jag vill är att fly. Bättre fly än illa fäkta. Stämmer det i alla lägen? För nu är det fäkta som gäller, fly finns inte på kartan, och jag hoppas verkligen att det är rätt. Om allt skiter sig vet jag i alla fall vart jag ska fly...


                    

Alla borde läsa boken El Choco skriven av Markus Lutteman. Den handlar om Jonas Andersson, en svensk kille som hamnar i San Pedro fängelset i Bolivias huvudstad La Paz. Att ha varit där, innanför murarna, i en cell med sex intagna, gjorde inte läsupplevelsen sämre. Men oavsett om man varit där eller inte är den läsvärd. Do it!