pokito a poko

"Det är nog bäst att jag går upp en kvart tidigare för att kunna ta den tidigare tunnelbanan. Då har jag råd med lite förseningar så att jag inte missar pendeltåget."

"Vad mycket smulor det är på golvet i köket. Jag avskyr när de fastnar under fötterna. Jag måste nog sopa upp dem. Nu."

Det är som att höra någon annan säga det när jag tänker det. En röst är mammas, och en är pappas. Känner ni igen er? (Notera att jag både tänkt och gjort båda sakerna idag. Skrämmande!)

Men samtidigt vill jag inte byta bort nuläget alls. 

Pub-quiz, torsdagskväll på söder; "Vilka länder flyter Amazonas-floden igenom?" Jag borde kunna svaret. Jag kan svaret. Men all min kunskap från Sydamerika var som bortblåst. Allt. Allt, allt, allt. Bara det gör att jag vill dit nu. Direkt. Jag saknar det så det gör ont. Massor. Resandet. Kulturen. Språket. Jag hör spanska minst en gång i veckan på KTH och då blir jag glad, riktigt glad. 

Jag vill dit men samtidigt vill jag vara här. Man kanske skulle stannat i Göteborg hela tiden, för all framtid, för all dåtid, aldrig upptäckt något annat, aldrig vidgat vyn. Aldrig fått känslan av att vilja vara på två ställen samtidigt. För jag vill ju ha allt här, och allt där, på samma gång. Jag vill vara i Göteborg, och samtidigt Stockholm. Jag vill upptäcka nytt, och samtidigt stanna. 

Hur gör man egentligen..!??