pokito a poko

Nu är jag här. Buenos Aires. Det regnar, är fuktigt och lite varmt.. overkligt allting. Flygresan gick bra. Men den var lång då min min tv var den enda i hela flygplanet som var trasig. Den gick inte ens att stänga av så den lös, sådär fint som bara dataskärmar kan, hela långa natten. Bara för att jag bad om fönsterplats. "You got a windowseat, but the window is out of order." Jaja, det gör väl inget, tänkte jag - bara tv:n funkar. Tji fick jag. Istället läste jag ut en bok jag fick av Kacko, "naiv. super." av Erland Loe. Läs! Den va bra, bra, bra! Jag tänkte jag skulle citera den så alla skulle förstå grejen, men nu hittar jag inte det jag skulle citera så jag struntar i det. I alla fall, tack Kacko!

Jag hade två underliga grannar på flyget. Jag tror de var från Tyskland. Två kvinnor. Eftersom att jag nästan maniskt följde Ankies råd om att bara kunna mitt eget språk så vet jag inte om de var från Tyskland. Men vi säger så - tyskar var de. Det lustiga med dem var att de fullkomligt länsade matbrickorna på flyget. Att äta upp är väl en sak. Men när de hade ätit det de ville tog de fram en liten plastpåse, fyllde den med förpackningar, juice, bröd, vatten, bestick... ja, allt oanvänt som var kvar. Sen kände jag hur de satt där och sneglade på min välfyllda bricka.

Antibiotikan har gjort sin verkan och min feber är nu borta. Nu ska jag duscha och ta mig en titt på staden. Hej!